Vi lever i en tidsålder då både foto och film blivit en naturlig del av vår vardag. I våra mobiltelefoner finns idag ganska bra kameror som vi kan ta både bilder och filma med. Somliga tar bilder på allt möjligt medan andra inte har samma behov. Det är givetvis roligt att dokumentera händelser i livet. Allra mest för att kunna ta del av dåtida händelser även i framtiden. Och då som något konkret snarare än ett minne ur huvudet. Något som är extra viktigt är att som förälder dokumentera sina barn. Idag finns det faktiskt inga ursäkter till att inte göra det med tanke på hur billig och lättillgänglig utrustnings för sådant ändamål är. Man behöver inte backa särskilt långt tillbaka i tiden för att inse att det inte alltid varit så. Vissa vuxna människor idag har inte alls mycket bilder eller filmat material från sig själv när de var små. Grovt resonerat så kan man anse att en förlorad identitet gått förlorad. Det är sällan man har minnen tidigare än från femårsåldern. Vore det inte därför optimalt att de första åren fanns dokumenterade så man fick möjlighet att lära känna sig själv som barn? Visserligen kan det finnas föräldrar eller anhöriga som kan berätta om hur man var som litet barn men dokumentation är ett mycket bra komplement. Även om det är bra att föräldrar berättar om hur sina barn var som små så kan ju deras minnen svikta på detaljer. Därför är det lämpligt att föräldrar under sitt barns uppväxt skriver en bok med minnen. Den kan innehålla utförliga beskrivningar om när sitt barn exempelvis tappade den första tanden eller när den första cykelturen utan stödhjul kunde tas. En sak är säker, att när barnen blir stora kommer de uppskatta minst lilla dokumentation. Varför inte spara den första tanden? Eller varför inte spara en liten hårtuss? Det är dags att dokumentera mer.
